Först blev jag bara trött när jag kom hem. Tänkte: Vad hade jag förväntat mig?

Campinggrejerna låg kvar ute (och då ska ni inte tänka er en hög utan utspritt överallt på nåt mystiskt jäkla sätt), prylar i massor på vår uteplats, blöta kläder och handdukar på utemöbler och på en massa andra ställen i trädgården. Köket toaltbelamrat och inte sett åt under hela eftermiddagen i går och hela dagen i dag. Väskor slängda på hallgolvet, grejer kvar i soffor och på bord i vardagsrum, smutstätt i badrummet, tomma toarullar på toan...

Vad fan gör de på dagarna?

Ja, som sagt - jag blev bara så trött.

Men sen kunde jag inte hålla tyst.

Jag ryade och skrek på bästa tjurmorsemanér. Och sen pratade jag inte med dem på ett tag. Sen ryade och skrek jag igen och sen när de frågade om de skulle hjälpa till med målning av huset - ja då sade jag nej. Jag kände bara att förtroendet för dem var i bott. Jag kände att de är för omogna för att litas på. Just nu. Så juste är jag.

Nu har min hjärtklappning lagt sig och jag är något lugnare.

Men jag är fortfarande jävligt trött på dem.

Jag var till och med tvungen att ringa min mamma och fråga hur jag var i den åldern.

Rätt: Inte mycket bättre.

Och det blev ju folk av mig (eller?). Så jag kanske inte ska tappa hoppet ännu.